KRISTI BRINNANDE KÄRLEK
Jag ser en syn av en brinnande buske och påminns om när Mose är i öknen och får syn på den brinnande busken. Likt Mose som där fick ta emot sin kallelse så befinner vi oss som Kristi folk i en tid när Gud vill låta vår kallelse synliggöras på ett större sätt än tidigare. Han vill göra oss mer medvetna om var vi är på väg.
2 Moseboken 3:1-7, 10
( 1-7) Mose vallade fåren åt sin svärfar Jetro, prästen i Midjan. En dag drev han fåren bortom öknen och kom till Guds berg Horeb. Där uppenbarade sig Herrens ängel för honom i en eldslåga som slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden utan att busken brann upp. Då tänkte Mose: ”Jag måste gå dit och betrakta den underbara synen och se varför busken inte brinner upp.” När Herren såg att han gick för att se efter, ropade Gud till honom ur busken: ”Mose! Mose!” Han svarade: ”Här är jag.” Då sade Gud: ” Kom inte hit! Ta av dig skorna, ty platsen där du står är helig mark.” Och han sade: ” Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då dolde Mose ansiktet, ty han bävade för att se på Gud. Herren sade: ” Jag har sett hur mitt folk förtrycks i Egypten, och jag har hört hur de ropar över sina plågare. Jag känner till deras lidande. (10) Gå nu! Jag skall sända dig till farao, och du skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten.
– Det är dags att gå in i djupen och inta position, kallar Herren sin församling.
Varje person har en kallelse och ett mandat att bära fram Kristi hjärta och göra det synligt i en värld som så desperat behöver se hans kärlek.
– Var och en är kallad, men få går fram på det sätt jag önskar, fortsätter Jesus.
Jag ser hur hans inteniva längtan för bruden att ta in mer av honom brinner likt en förtärande eld av passion och kärlek. Det finns så mycket mer att se och förstå, men för att nå in i djupen behöver vi överlåta oss om och om igen. Varje dag behöver vi ge upp oss själva för att träda in i djupen i honom.
Ett strålande eldhav visar sig framför mig. Jag träder in i det med bävan. Det närmar sig likt ett klot av massivt glödande och brinnande kraft. Det hela ter sig ganska skrämmande, men jag böjer mig inför den skönhet jag samtidigt ser träda fram i elden, Kristi intensiva och kraftfulla majestät. Jag faller ned på knä inför honom och vågar i stunden av enorm kraft inte se upp på honom. Hans kärlek drabbar mig och jag gråter högt när passionens liv penetrerar mina djup.
– Det gör ont att älska, säger han sedan. Men inte lika ont som att inte älska.
Jag ser sedan en syn av Sverige. En syn av ett land där kärlekens mandat behövs mer än någonsin.
– Det är mitt hjärtas längtan att mitt folk ska brinna av min kärlek. Lite räcker inte längre. Min brud behöver ta emot min eld på ett nytt sätt. Den älskade behöver först låta mig bränna ned allt till grunden. Allt som smärtat henne, allt som stulit hennes förmåga att älska stort och mäktigt. Men det kommer kosta henne smärta att ta sig igenom min rening. När hjärtat kläs naket och bart från rädslor och sår ökar förmågan att älska stort.
Jag ser en kyrka som står i brand. Hon brinner med eldig passion för Kristus och hans vägar. Hon har dött bort från sitt eget och söker endast honom. Detta är hans längtan och den väg han för oss fram på. Men är vi villiga att gå igenom elden?
– Eva-Lotta Bengtsson –