TRONS OMÄTBARA FRID

I en vision möter jag Jesus klädd i fotsid skrud med ett gyllene bälte runt midjan. Med utsträckt hand kallar han mig att följa med på en vandring. Tillsammans går vi fram mot en plats i det himmelska. En plats av grönska och fräschör där lugn och frid råder, vilan är total. Det är en plats av trons djupa fästen. Jag befinner mig i en glänta omringad av lummiga träd, en oas av avskildhet. Jesus inbjuder mig att sätta mig ner, att stilla mitt hjärta och ta in denna plats och den ro den ger. Jag uppfylls av trons stora kraft som ger oändligt mycket mer frid än jag tidigare upplevt eller känt till. Den sträcker sig ut likt en omfamning för att fylla mina rum. Något inom mig brister mitt itu och jag ser hur tvivlen som bott i mitt hjärta rämnar. Här i himmelrikets välgörande oas får en djupare vila liv inom mig.

I den oändliga frid som finns tillgänglig för den som tror finner vi liv. Ett liv som låter hela våra väsen vila. Inte en vila som räcker för en kort stund. Istället får vi tillgång till vilan i Gud som är milsvid och samtidigt djup likt den djupaste ocean. När vi finner den är ingenting omöjligt. För den är funnen genom trons ljuva liv. Tron på att Gud kommer uppfylla sina löften och göra allting möjligt i och genom oss.

Romarbrevet 4:16-21

Därför heter det ”av tro”, för att det ska vara av nåd och löftet ska stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till far för många folk. Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till. Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk, som det var sagt: Så ska din avkomma bli. Han vacklade inte i tro när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev istället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla.

Det är i Kristus vi behöver ha våra hjärtans ankare fästa samtidigt som våra sinnen behöver vara fyllda av trons livgivande ord. Ord som tillsammans med uppenbarelse runnit ner likt balsam och tagit sin plats djupt i vår själ. Ett sammanlänkande av Guds väldighet inom oss.

Platsen jag befinner mig på är en plats av Kristi väldighet på många sätt och vis. Bilden av hans ofantliga storhet växer. Borta är barnslighetens första sinnesbild av Herren. Se, det nya träder fram i väldighet, majestät och kraft. Den kallelse till Guds folk som ljuder inom mig gäller alla:

Ta på dig hela Guds välde. Res dig upp och tro på att han är den han säger sig vara!

– Eva-Lotta Bengtsson –